it's hard too be normal in a world full of idiots

dethär är den enda bilden jag har på dig, det var senaste gången jag var hos dig, 2oo2, dethär är det enda jag har kvar från dig. jag förstår inte hur det kunde bli såhär. det går inte en dag utan att jag tänker på dig, allt jag gör påminner mig om dig. jag önskar jag vågade ringa och berätta hur jag kände, men det är ändå inte det som är problemet. jag önskar du kunde ringa, hälsa på och vara en del av min vardag.
och jag vet inte ens varför jag skriver dehär, behöver väl bara prata av mig eftersom jag inte gillar att prata om det annars.
jag frågar mamma hela tiden om hur du är, jag kommer inte ens ihåg din röst. jag vet att din pappa gjorde samma sak mot dig, som du nu gör mot mig. och mamma har berättat hur besviken du var på honom, samma känsla som jag har på dig. visst, du och jenny har tre barn, jobbar heltid och allt dedär, men jag är ändå din dotter. borde inte jag få ta åt minstonde ett 10 minuters långt telefonsamtal i veckan eller få träffa dig ibland på helgerna.
min högsta önskan är att få ha dig hemma, att du och mamma fortfarande var tillsammans. men jag vet att det är omöjligt. efter att ha sett på något tv program igår om någon tjej och hennes pappa släppte allt bara löst. per, min låtsaspappa, skulle aldrig kunna ersätta en farsroll. dottern och pappan på tvn stod varandra så nära. han var någon gammal rockstjärna eller så och deras kärlek var så nära. bara tanken av det gör mig så besviken över att du bara släppte allt. för jag hoppas att du förstår att det är sjukt jobbigt för mig. jag skulle aldrig bara våga ringa dig sådär, och samtidigt känns det lite som om det är en pappas sak att göra. och jag förstår att det kanske kan vara jobbigt för dig med, men inte på samma sätt. och jag hoppas att vi någon dag, kanske kommer närmare varandra än vad vi är idag.